Lucas Cornelisz de Kock (1495-1552) är idag inte så mycket känd i sin egen rätt utan för att han ofta brukar förväxlas med
landskapsmålaren Jan Wellens de Cock. Bakgrunden till sammanblandningen är att de två mästarnas stilar ansetts ha varit nära på omöjliga att skilja från
varandra samt att deras biografier delvis överlappar varandra. Som en följd av detta har alltfler konsthistoriker kommit till slutsatsen att det troligtvis rör sig om en och samma målarverkstad och att missförståndet har sin upprinnelse i en slarvigt utförd
signatur på ett kopparstick där namnet ”L de Kock” felaktigt skrivits ”J de Kock”.
Uppgifterna om konstnären i fråga är tyvärr mycket
knapphändiga. Enligt den nederländske konsthistorikern Karel van Mander var
Lucas Cornelisz de Kock andra sonen till Leidenmålaren Cornelis Engebrechtsz, vilken han också gick i lära hos tillsammans med bröderna Pieter och Cornelis. Till
skillnad från sina bröder lämnade han tidigt Leiden och sökte sig till England
där han bland annat verkade som hovmålare åt Henrik VIII. Namnet "de Kock" kan dessutom tolkas som att han någon gång under sin karriär tvingats försörja sig som kock.
Trots Lucas bakgrund i holländska Leiden präglas hans stil
av den från Flandern härstammande Antwerpen-manierismen. Typisk för denna stilriktning
var dess förkärlek för fantasifulla byggnader, exotiska klädedräkter, gamla
ruiner och egendomliga naturformationer. Gestalterna i Lucas bilder var ofta
långsmala och försedda med små ovala huvuden och bakom många av motiven märks ett
erotiskt intresse för människosläktets fallna och perverterade natur. Stilens
rötter finner vi inom det sena 1400-talets flamboyanta sengotik, varifrån
konstnären hämtat den graciösa s-formen, vilken går igen i hans natur- och
människoskildringar.
Lucas överdådiga form av gotik tycks således som
skräddarsydd åt Tudortiden och dess smak för dekadens, extravagans och det överförfinade. Mest berömd blev han
för sina raffinerade miniatyrer och glasmålningar men han tros även ha utfört
flera porträtt åt den engelska aristokratin.
Intressant i sammanhanget är att Lucas även tros var upphovsmannen till den äldsta kända avbildningen av
Henrik VIII:s andra gemål Anne Boleyn. Porträttet i fråga anses av vissa
forskare vara den enda målning föreställande drottning Anne som bevarats till eftervärlden. Originalmålningen har tyvärr gått förlorad
men bilden nedan antas vara en välgjord kopia från 1600-talet.
Vad som gör Lucas porträtt så intressant är att det efter
Annes död på schavotten tros ha tjänat som förebild åt nästan alla efterkommande avbildningar av drottningen. Uttrycket i Lucas
porträtt och de flesta andra postuma efterbildningar är nämligen ungefär detsamma, och
utifrån dessa porträtt har sedan historikerna försökt
bilda sig en uppfattning om Annes karaktär. Typiskt för samtliga av dessa avbildningar är att drottningen ikläds en
aristokratisk aura och tecknas med avlångt ansikte och höga
markerade kindben.
Huruvida Lucas målning verkligen återger Annes utseende
korrekt går givetvis att diskutera. Om vi jämför med konstnärens övriga
bildproduktion är det nämligen tydligt att nära på alla kvinnor Lucas avbildat genom åren uppvisar samma slags idealiserade, långsmala manieristiska stildrag som i porträttet ovan. Till
syvende och sist är det kanske istället Hans Holbein den yngre som hamnar
närmare verkligheten när han i en skickligt utförd teckning från mitten av
1500-talet återger drottningen som en grovhuggen ragata vilken dystert
försjunker i sig själv.
