I jämförelse med den italienska renässansen har den tyska reformationstiden frambringat få ikoniska verk i stil med Mona Lisa och Venus födelse. Det
kanske enda tyska undantaget som når upp till ett liknande anseende är Albrecht Altdorfers storslagna bataljmålning Alexanderslaget från 1529. Detta var en målning
som ursprungligen ingick i hertig Vilhelm IV av Bayerns privata samlingar men
som alltsedan sin tillkomst och den efterföljande berömmelsen kommit att utgöra en ofrånkomlig utgångspunkt för
hur ett riktigt fältslag skall gestaltas i film-, konst- och dataspelsvärlden.
Berättelsen om Albrecht Altdorfers liv utgör i sig lite av
en framgångssaga. Efter att som barn sett faderns målarverkstad försättas i
konkurs blev han från unga år tvungen att bygga upp sin verksamhet från grunden. Han förstod tidigt att dra nytta av tidens dekadenta intresse för det
extraordinära och skapade sig snart en helt egen konstnärlig nisch där han
inför sensationslystna mecenater utförde bisarra landskapsteckningar under
transliknande koncentration.
Albrechts dragning åt det sensationella visade sig snart
vara ett riktigt lyckokast. När väl Alexanderslaget stod färdig 1529 räknades
målaren redan som en av sin tids främsta mästare och hade dessutom inlett en
karriär som hårdför politiker i hemstaden Regensburgs rådsförsamling. Sannolikt
var det just Albrechts egenskap som äregirig streber som gjorde att staden gav
honom i det närmaste fria händer att skapa ett konstverk av aldrig tidigare
skådat slag.
Syftet med beställningen var först och främst
propagandistiskt. Som uppdragsgivare stod den konstintresserade hertig Vilhelm
IV av Bayern vilken vid denna tidpunkt försökte få till stånd en stor militäroffensiv
mot turkarna som misstänktes förbereda en invasion av Österrike. Motivet –
vilket var tänkt att inspirera den habsburgska kejsarmakten till stordåd – hade
sin utgångspunkt i Alexander den stores mytomspunna fältslag mot perserkungen
Dareios III, 333 f.Kr. Som konstnärlig förebild stod Albrecht Dürers sällan uppmärksammade bataljmålning
Karl den stores seger över avarerna (1518).
Den litterära förlagan låg också den påpassligt nära i tid.
Redan 1527 hade nämligen Vilhelm varit förutseende nog att ge den tyske
historikern Johannes Aventinus i uppdrag att skriva ett monumentalt hjälteepos
där just Bayern och dess folk utmålades som särskilt betydelsefulla när det
gällde att hålla hednafolken i öst stången. Bland annat anses Albrechts
gestaltning av Alexander som den oövervinnlige solguden vara hämtad från detta
chauvinistiska mästerstycke. Även Aventinus överdrivna uppgifter om att
miljontals soldater deltog i striderna tycks ha inspirerat till en scen av
närmast bibliska proportioner.
En som på senare tid uttryckt beundran för målningen är den
nyzeeländske filmregissören Peter Jackson. Allra tydligast märks detta i hans
filmatisering av J.R.R. Tolkiens romantrilogi Sagan om ringen. I en intervju gjord
för ungefär ett decennium sedan berättade en av Jacksons medarbetare öppenhjärtigt om hur Altdorfers
tavla utgjort den främsta inspirationskällan när man filmade de blodiga slagen
vid Pelennors slätt och Helms klyfta. Scenografin, landskapet, masscenerna med
de framryckande soldaterna, ljussättningen, rustningar och vapen är alltsammans
hämtat från Alexanderslaget.
Det existerar för övrigt en lustig anekdot rörande tavlans
vidare öden. Efter att under århundraden befunnit sig i hertigarna av Bayerns
förvar kom den år 1800 att tas som krigsbyte av Napoleon Bonapartes invaderande
trupper. Napoleon, som ansågs vara ”den nye Alexander”, fattade givetvis genast
tycke för målningen och lät hänga upp den i sitt badrum. Där kunde sedan den
maktfullkomlige generalen ligga i sitt badkar och drömma om världsherraväldet
alltmedan ett av renässanskonstens stora mästerverk drog på sig fuktskador.