Lustarnas trädgård har ibland beskrivits som ett hädiskt ”anti-altare”.
Med denna benämning menar man att verket till sitt yttre påminner om en
traditionell altartriptyk samtidigt som det bevisligen använts till allt annat
än sakrala ändamål. Tidigare i min blogg har jag berättat om hur verket i fråga
utfördes på uppdrag av greve Henrik III av Nassau-Breda och användes för
att imponera på slottets gäster. Efter att ha färdigställt min text har
ytterligare några nya uppgifter om Henriks dekadenta leverne kommit till
min kännedom och vi skall nu ta oss en närmare titt på motivet ur ett så kallat
brukarperspektiv.
Henrik av Nassau-Breda var nämligen under sin levnad vida känd för sina
extravaganta vanor och smak för påkostad konst och storslagna fester. Tyvärr
existerar det få bevarade källor som beskriver grevens levnadsvanor mer
ingående men några korthuggna kommentarer återfinns faktiskt i det knapphändiga
materialet. Den mest välbekanta kommentaren kommer från den tyske
renässansmästaren Albrecht Dürer, vilken besökte slottet under sin resa till
Nederländerna 1520. I sin resedagbok skriver Dürer följande intressanta rader:
Jag besökte också greve av Nassaus borg, vilken var mycket praktfullt byggd och vackert dekorerad… När jag besökte Herr Nassau såg jag i kapellet den förträffliga tavlan som mästaren Hugo [van der Goes] målat, och jag såg även två stora vackra salar, och alla de skatter som var utspridda över hela huset, och den jättelika säng i vilken femtio personer rymdes.
Tråkigt nog nämns aldrig Boschs triptyk i Dürers anteckningar.
Grevens säng däremot omtalas som om den vore en omistlig sevärdhet. Även
Antonio de Beatis – en italiensk präst vilken besökte slottet 1517 - nämner
sängen i imponerande ordalag. Därtill berättar prästen att Henrik ”älskade att
anordna storslagna festmåltider och att se sina gäster bli berusade, och när de
inte längre kunde stå på sina ben, blev de uppkastade på hans säng”.
Det finns egentligen inga belägg för att den jättelika sängen verkligen
var placerad i samma sal som Boschs målning. Ändå är nog detta något vi kan ta för givet. Som jag nyss nämnde berättade ju Antonio de Beatis att sängen
användes som förvaringsplats åt överförfriskade gäster och man behöver knappast
vara något snille för att räkna ut att den även kunde användas till regelrätta
orgier. I vilket fall som helst kan vi säkerligen utgå ifrån att Lustarnas trädgård på
ett eller annat sätt utnyttjades som rekvisita vid Henriks vilda fester.
Intressant i sammanhanget är vidare att den äldsta bevarade källa
som namnger Boschs målning hävdar att dess ursprungliga titel var Sicut
erat in diebus Noe` (”som det var i Noas dagar”), vilket i så fall skulle
betyda att centralmotivet föreställer den osedliga tillvaro som rådde innan
syndafloden. Personligen har jag alltid tyckt att denna tolkning tillhör en av de
mer intressanta som framlagts men samtidigt faller på det faktum att triptykens
centralmotiv vare sig uppvisar några tecken på våld eller ondska, vilket den
bibliska mytologin trots allt förutsätter.
Mera intressanta är då de uppgifter som förekommer i De sibyllinska
oraklen, bok I, där det berättas om hur Noas söner Sem, Ham och Jafet efter
syndafloden upphöjdes till kungar och inledde en ny guldålder på jorden. Vidare
berättar oraklen om hur träden då stod i full blom och att jorden frambringade
ett överflöd av frukt, gröda och avkomma. Dessutom återgick livet till
hur det en gång varit i Edens lustgård men med den betydande skillnaden att
jordisk lusta nu utgjorde en del av Guds plan. Den nöjeslystne Henrik kan
mycket väl ha känt till denna myt och frågat Bosch om han inte kunde göra en
altartavla på temat.