Alla som är något så när bevandrade i konsthistoria vet att de flesta stilepoker egentligen är ganska godtyckligt avgränsade i tid och uttryck och att det är svårt att veta när en epok slutar och en annan tar vid. Den tyska renässansen brukar exempelvis ofta påstås ha inletts
med Albrecht Dürer och hans första Italienresa 1494-95, medan andra förståsigpåare vill ha det till att den startade först i samband med
reformationens införande. Därutöver existerar det ytterligare en skola som hävdar att
den inleddes närapå ett halvt sekel tidigare och att den tysk-österrikiske
målaren Michael Pacher var dess egentliga grundare. För att råda bot på
förvirringen följer här en kortare presentation av den store Pacher och hans
betydelse för den tyska renässansen.
Michael Pacher (d. 1498) föddes i byn Neustift i Sydtyrolen
någon gång vid 1430-talets mitt. Det existerar tyvärr inga tillförlitliga
uppgifter rörande hans tidiga verksamhet. Känt är dock att han 1463 grundade en
målarverkstad i Brunecki tillsammans med sin bror Friedrich och att han
dessförinnan, runt 1450, företagit en studieresa till Padua där han stiftade
bekantskap med italienska målare som Andrea Mantegna och Giovanni Bellini samt förmodligen skulptören Donatello.
Efter att ha återvänt från Padua skapade Pacher sig en
alldeles egen stil där han blandade den norditalienska renässansens skulpturala
uttryck med den tyska gotikens intresse för dyrbara klädedräkter och detaljrika
arkitektoniska stilelement. Det var också
vid denna tid som han började grubbla över hur det vetenskapliga centralperspektivet
bäst kunde överföras till den gotiska bildtraditionen. Bland de tyska målarna
anses han ha haft mest gemensamt med Konrad Witz och Stefan Lochner. Hans
uttryck är emellertid betydligt mer förfinat än hos dessa föregångare och han
brukar härmed ibland anses tillhöra den så kallade flamboyanta gotiken.
Allra mest berömd blev dock Pacher för sina dramatiska perspektivförskjutningar. Pacher avviker härvidlag kraftigt från sina föregångares i grunden medeltida bildspråk genom att introducera en gotisk omtolkning av italienarnas matematiska en- och tvåpunktsperspektiv. Typiskt för hans bildvärld är bland annat de för sin tid ovanligt djupa perspektiven, där betraktaren ofta upplever sig bevittna motiven snett underifrån, samt att han i syfte att uppnå extra djupverkan gärna placerade ”en bild i bilden”.
Varifrån Pacher hämtat sin inspiration är omdiskuterat. En
del konstvetare har tolkat dessa nydanande manér som ett försök till
modifiering av italienarnas mera statiska rumskänsla och lagt fram teorin att Pacher
kan ha tagit intryck av den tyske teologen Nicolaus Cusanus (1401-64)
revolutionerande tankar rörande universums gränslöshet. Cusanus var nämligen
samtida med Pacher och kanske är det ingen slump att båda på varsitt håll tycks
ha gett uttryck för en liknande rumsuppfattning.
Michael Pacher kom sedermera att bilda skola och hans inflytande är tydligt hos målare som Albrecht Altdorfer, Wolf Huber, Marx Reichlich och Matthias Grünewald. Utöver sin stora betydelse för den tyska målarkonsten kan vi även se flera paralleller mellan Pachers bildvärld och den praktfulla gotik som idag är förhärskande inom bland annat skräckfilm, fantasy och science fiction. Intressant i sammanhanget är vidare att hans gotiska variant av tvåpunktsperspektivet kommit till användning inom dataspelsvärlden där man de senaste decennierna utnyttjat dess förmåga att skapa en illusion av ändlös rymd och labyrintisk rumslighet.
Tyvärr är det ytterst få av Pachers verk som har bevarats åt eftervärlden. Bland dessa bör framförallt Kyrkofädernas altare i München nämnas
men också det spektakulära högaltaret i S:t Wolfgang samt resterna av ett idag förlorat flygelaltare
i Gries. Hans mest berömda målning är tveklöst Den helige Augustinus och
djävulen (1483) vilken ingår i det stora altararbetet i München.
Ett filmklipp om högaltaret i S:t Wolfgang hittar du här.
