söndag 1 februari 2015

Herri met de Bles och det manieristiska landskapet


Herri met de Bles (ca 1490-1560) är inte bara en av det tidigmoderna landskapsmåleriets viktigaste pionjärer utan också en av de mest betydelsefulla representanterna för den så kallade Antwerpen-manierismen. I denna text hade jag återigen tänkt titta lite närmare på detta i mitt tycke sorgligt undervärderade konstnärskap men också komma med några klargöranden rörande den omstridda stildefinitionen manierism och dess ursprung.

Som egen stil hade manierismen sina rötter i 1400-talets sengotik fast det var egentligen först kring sekelskiftet 1500 som den kom att bilda en självständig skola. Rörelsen var, som namnet antyder, centrerad kring den rika handelsmetropolen Antwerpen men många av stilens utövare bestod av inflyttade tyskar, fransmän och holländare, vilka önskade pröva sin lycka i Europas nya framtidsstad. Uttrycket hos dessa varierade kraftigt sinsemellan. Tidstypiskt var dock intresset för fantasifull arkitektur, överdrivna poser, exotiska klädedräkter, landskap med stor djupverkan och förvrängda naturformer. Typiska representanter var Jan de Beer, Pseudo-Blesius och Lucas Cornelisz de Kock.

Det råder delade meningar om vad som låg bakom denna plötsliga stilutveckling men precis som var fallet med den italienska manierismen - vilken uppkom först ett par årtionden senare - kan stilen tolkas som ett försök från konstnärernas sida att modifiera tidens förstelnade klassicism. För att åstadkomma detta blickade de nordeuropeiska målarna tillbaka mot medeltiden, och då framförallt sengotikens flamboyantstil, vilken de försökte korsbefrukta med rådande naturalistiska stiltrend. Viktiga inspirationskällor var sengotiska målare som Hugo van der Goes, Hieronymus Bosch och Geertgen tot Sint Jans. Ett visst inflytande från italiensk ungrenässans gör sig ibland också gällande.  

Manierismens framväxt skedde intressant nog också parallellt med reformationens införande och Herri met de Bles måleri utgör bara ett av många exempel på hur konsten under denna tid ofta tjänade som ett verktyg att omstöpa samhället och dess invanda traditioner. Just Herri met de Bles lär förvisso ha förblivit katolicismen trogen livet igenom men flera av hans kollegor och uppdragsgivare sympatiserade tveklöst med Luther, och ibland ännu radikalare predikanter, vilket givetvis färgade av sig i val av motiv och uttryck. Bland annat har en del konsthistoriker påpekat sambandet mellan 1500-talets panteistiskt färgade landskapsmåleri och kätterska grupperingar som anabaptisterna och valdenserna.


Herri met de Bles var hur som helst en av rörelsens främsta företrädare och med tanke på manierismens spridning till Italien, och sedan över hela Europa, går det inte att göra annat än att beskriva honom som en av det tidigmoderna måleriets mest underskattade pionjärer och stilbildare. Jag har redan tidigare nämnt Herris stora inflytande på Pieter Bruegel den äldre och hans folklivsskildringar men det bör påpekas att även Bruegels dramatiska alplandskap bär otvetydiga spår av föregångarens landvinningar. 

Av stor konsthistorisk betydelse är likaså konstnärens antropomorfa fantasilandskap, där delar av naturen övergår i organiska formationer erinrande om såväl djuriska som mänskliga ansiktsdrag, och vars uttryck ytterligare kom att renodlas av målare som Joos de Momper och Giuseppe Arcimboldo. På flera sätt tycks hans konst också förebåda såväl skräckromantikens sublima landskap som surrealismens allra vildaste fantasiskapelser.

Bilden längst upp i texten är ett så kallat världslandskap utfört i Joachim Patinirs stil och berättar den medeltida legenden om Sankt Kristoffer och Jesusbarnet. Bilden längst ner anknyter också den till läromästaren Patinirs storslagna panoramalandskap och skildrar i ett sagolikt skimmer Guds ödeläggelse av Sodom och Gomorra.

Mer om samma ämne hittar ni här och här.

4 kommentarer:

  1. Verk av denna konstnär ska ha funnits i Sverige dit det kom som krigsrov. Det två verk man talar om är idag försvunna. Kanske i samband med att slottet Tre kronor brann. Spännande tanke att de kanske ligger gömda någonstans och kanske dyker upp någon gång:)

    SvaraRadera
  2. Jag tackar så mycket för dessa intressanta uppgifter! Målningarna du talar om torde nog ursprungligen ha ingått i Rudolf II:s mytomspunna konstkammare vilken svenskarna m.fl. plundrade under trettioåriga kriget. Skoklosters slotts verk av Giuseppe Arcimboldo och Roelandt Savery lär i vilket fall som helst härstamma från denna samling och jag vet att Rudolf även samlade på verk av Herri met de Bles.

    Vidare råkar jag veta att Nationalmuseum faktiskt har en målning tillskriven Herri met de Bles (vilken enligt muséets databas bär titeln Landskap med Lot och hans döttrar). Skamligt nog tycks dock verket i fråga för evigt ha förpassats till magasinet. Åtminstone har tavlan aldrig hängt uppe när jag besökt huvudstaden.

    SvaraRadera
  3. Man kan begära att få komma ner och titta på målningen i magasinet. Intressant då Lot och hans döttrar är en av de målningar som anses ha gått förlorade. Hittade detta då jag googlade lite på konstnären. Så mina källor är kanske inte vetenskapligt förankrade. Kanske finns det då även hopp om den andra målningen.

    SvaraRadera
  4. Efter att ha gjort lite efterforskningar hittade jag faktiskt uppgifter som tyder på att målningarna skulle kunna finnas kvar i landet. Dessutom lär det inte bara röra sig om två utan flera målningar. Följande information är hämtad från Olof Granbergs avhandling Kejsar Rudolf II:s konstkammare och uppkomsten af drottning Kristinas tafvelgalleri i Rom (1902):

    ”…Utomordentligt väl var de nederländska målarna representerade. Om dessa landskapsstycken nu åter kunde hopbringas, skulle de utgöra en dyrbar samling. Den store vägbrytaren Herri met de Bles (Henrik med den vita hårtofsen i pannan = bläsen) var företrädd av flera landskap med bibliskt staffage, såsom Landskap med Lot och hans döttrar – Karel van Mander omnämner en sådan tavla av Herri, som 1604 ägdes av konstvännen Wijntgis i Bryssel – Petrus går på vattnet och en Den helige Hieronymus - men av hans hand sågs även en Eldsvåda och en Sovande hjort i skogen. Den andre grundläggaren av det nederländska landskapsmåleriet, Joachim Patinir, företräddes endast av En bonde och en bondkvinna, men andra landskap fanns av Jacob Grimmer (bland annat ett Skeppsbrott), Gillis van Coninxloo, Marten van Valckenborch, (…). Av miniatyristen och djurmålaren Joris Hoefnagel voro två små landskap, som drottningen, i motsats till det stora flertalet här anförda nederländska arbeten, medfördes från Stockholm, ehuru de aldrig tycks ha kommit med till Rom.”

    SvaraRadera