Gillis van Coninxloo

Gillis van Coninxloo (1544-1606) var en av få nordeuropeiska konstnärer verksamma i slutet av 1500-talet som förärades titeln geni. Berömt för eftervärlden blev inte minst den med konstnären samtida nederländska konsthistorikern Karel van Manders lyriska utlåtande: 

Så vitt jag vet existerar det ingen bättre landskapsmålare: de holländska målarna följer honom alla i spåren: och träden som förr stod kala har nu börjat växa som i hans målningar. 

Bland dagens konstvetare är kanske inte omdömena fullt lika storslagna men likväl brukar han utpekas som upphovsman till en ny landskapstyp där gränsen mellan människa och natur, landskap och betraktare upplösts och därmed skapat förutsättningar för kommande seklers romantiska landskapsmåleri.

Gillis van Coninxloo inledde sin konstnärliga bana i hemstaden Antwerpen där han började som elev hos manieristen Pieter Coecke van Aelst. Efter att ha tjänat Coecke van Aelst ett par år gick han vidare till den idag helt bortglömde mästaren Lenaert Kroes för att slutligen fullborda sin utbildning hos genremålaren Gillis Mostaert. 1562 lämnade han Antwerpen för en kortare vistelse i Frankrike men återvände snart till sin hemstad där han de följande åren hann med att gifta sig, upptas i stadens Lukasgille samt omkring 1570 starta en egen målarverkstad. Bland Gillis van Coninxloos mest berömda elever utmärkte sig framförallt Jan Brueghel den äldre och Hercules Seghers.

Likt flera andra flamländska målare verksamma i skuggan av det nederländska frihetskriget var Gillis van Coninxloo en hängiven kalvinist och deltog aktivt i försvaret av Antwerpen i samband med belägringen 1584-1585. Efter att upproret krossats av habsburgarnas knektar flydde Gillis till den nederländska provinsen Zeeland där han stannade till 1587. Därefter sökte han sig vidare till tyska Frankenthal vilken vid denna tid blivit en fristad för flamländska konstnärer som hyste sympati för kalvinismen. Här blev han snart en centralgestalt inom den så kallade Frankenthalskolan vars mest prominenta medlemmar var landsmannen Anton Mirou och tysken Pieter Schoubroeck.

Den konsthistoriskt mest betydelsefulla fasen i Gillis liv inleddes först efter att han på ålderns höst flyttat till Amsterdam. Under denna fas frångick han 1500-talets ideallandskap och började under inflytande av Donauskolan utveckla en helt egen och mera uttrycksfull landskapskonst baserad på noggrant utförda naturstudier samt ett för tiden ovanligt raffinerat utnyttjande av ljus- och skuggeffekter. 

Succén tycks dock nästan helt ha uteblivit. Tvärtom visar inventarier gjorda kort efter konstnärens död att hans sista år i livet präglades av obetalda skulder och vad som nog måste betraktas som en mer eller mindre självvald fattigdom. Trots sin svåra livssituation vägrade nämligen Gillis ända in i döden att sälja sin ovärderliga konstsamling bestående av verk från gamla mästare som Pieter Bruegel den äldre, Hieronymus Bosch, Frans Floris, Paul Bril och Joachim Patinir.

Liksom sina efterföljare Roelandt Savery och Jan Brueghel den äldre företrädde Gillis en helt ny form av fantasikonst där den idealiserade naturen fick ge vika för en mer dunkel och själfull naturupplevelse. Gillis var i detta hänseende ett barn av manierismen men genom att han ovanpå detta även tillförde landskapet en realistisk naturstämning öppnade hans bildkonst ofrånkomligt upp för det romantiska landskapets framväxt. Gillis drömska ljussättning liksom hans gotiskt groteska skogsmiljöer torde heller inte framstå som särskilt främmande för en modern publik uppvuxen med fantasy-estetiken inom film, dataspel och sagoböcker.

Bilderna hittade jag här och här.

Allart du Hameel

Som jag berättat tidigare i min blogg var inte alla av Hieronymus Boschs efterföljare några osjälvständiga imitatörer som fräckt parasiterade på mästarens arbeten utan några lyckades faktiskt skapa sig helt egna stilar. Flertalet av dessa var verksamma i Antwerpen men några få inledde faktiskt sina karriärer i Boschs verkstad. Ett exempel på det sistnämnda var den i Bryssel verksamme Gielis Panhedel – som jag tidigare skrivit om här – samt troligen också Allart du Hameel, vars konstnärskap jag nu hade tänkt att vi skulle titta närmare på.

Allart du Hameel (ca 1449-1507) var till skillnad från Bosch och Panhedel inte verksam som målare utan främst som arkitekt, tecknare och gravör. Det äldsta bevarade dokumentet där Allart nämns är ett byggnadskontrakt signerat den 19 oktober 1478 där han beskrivs som stenhuggare ansvarig för ombyggnationen av Sint-Janskathedraal i `s-Hertogenbosch.

Känt från en annan källa är att Allart samma år invigdes i den i staden ansedda religiösa orden Vår Frus brödraskap, vilket tyder på att han redan vid denna tid sågs som en betydelsefull mästare. Senare under sin karriär utnämndes han till stenmästare och tilldelades flera uppdrag i Leuven, Mechelen och slutligen även i Antwerpen där han i januari 1507 avled efter en längre tids sjukdom. De flesta av Allarts arbeten var del av en stil vi numera benämner som flamboyant gotik. Kännetecknande för denna stil var dess s-formade figurframställningar och en stor detaljrikedom. 

Allarts arbeten i Sint-Janskathedraal kan dels spåras genom ovan nämnda kontrakt, dels genom att beakta kyrkans byggnadshistoria. Kontraktet från 1478 avslöjar att Allart ansvarade för kyrkans mittskepp men det är högst ovisst om han verkligen hade något större inflytande på dess slutgiltiga utformning eftersom detta bygge till stora delar redan stod färdigt vid början av 1480-talet. Däremot misstänker man att han tecknat förlagorna till flera av exteriörens stenskulpturer. 

Skulpturerna som Allart lät utforma till Sint-Janskathedraal är av särskilt intresse i sammanhanget eftersom många av dem uppvisar stildrag som påminner om Hieronymus Boschs arbeten. Vissa konsthistoriker går till och med så långt som att hävda att Allart kan ha samarbetat med Bosch när han skapade sina figurer. Skulpturen i bilden nedan tål i vilket fall som helst en jämförelse med säckpipespelaren i Boschs målning Gårdfarihandlaren.

När arbetet med katedralen väl avlutats 1495 var Allart redan ansedd som lite av en legend i trakten. Detta rykte höjdes sedan ytterligare av att han, kort efter det att första hustru Margriet van Auweningen avlidit, taktiskt gifte om sig med en viss Gosina, vilken var dotter till den uppburne arkitekten Jan Heyns. När sedan byggandet i staden stagnerat drog han vidare till andra och mer expanderande städer i regionen. I Mechelen utnämndes han omgående till stadsarkitekt men satt även en tid fängslad på grund av obetalda skulder.

Det var emellertid inte bara i egenskap av arkitekt och bildhuggare som Allart tog intryck av Hieronymus Bosch. Bevarade finns även elva kopparstick från omkring 1500 varav särskilt ett tryck - vilket föreställer stridande turkar med en stridselefant - ligger mycket nära Boschs stil. Detta verk är antagligen inspirerat av en krigsscen hämtad ur Första Mackabéerboken där det berättas om hur det grekisk-seleukidiska väldet använde sig av stridselefanter försedda med höga torn när man försökte krossa den mackabeiska frihetskampen.

Länge trodde man att trycket med stridselefanten utgjorde en reproduktion av en förlorad boschmålning men idag är de flesta experter överens om att kompositionen helt och hållet bör tillskrivas Allart du Hameel. Vad som länge bidrog till att hålla missförståndet vid liv var att trycket signerats med såväl Allarts som Boschs namnteckning, varav i några av trycken Allarts namn avlägsnats. Det var först senare man förstod att signaturen ”Bosch” egentligen syftade på den gemensamma hemstaden ´s-Hertogenbosch men att utgivarna av kommersiella skäl valt att bevara den mest gångbara signaturen.

Bilderna hittade jag här och här.