I min återkommande serie om Pieter Bruegel den äldre och
hans efterföljare har jag nu kommit fram till den flamländske genre- och
landskapsmålaren Lucas van Valckenborch (ca 1535-1597). I egenskap av målare
och innovatör tillhörde Valckenborch förvisso inte någon av erans mest
betydelsefulla gestalter men är ändå intressant på grund av att han till
skillnad från flera av sina samtida kollegor sällan hemföll åt rena
efterbildningar utan på det stora hela lyckades skapa sig en egen och
självständig stil.
Trots det för tidsandan osedvanligt harmoniska bildspråket
var Lucas van Valckenborch en orolig ande som levde ett kringflackande liv. Han
föddes i Frankfurt am Main 1535 och flyttade omkring 1560 till Mechelen där han
omgående gick med i stadens Lukasgille. Här gifte han sig och fick en son varpå
han i samband med förföljelserna av kalvinisterna 1566 tvingades fly till
Liège. Senare flydde han vidare till Aachen där hans bror Marten – också han
målare – funnit en tillflyktsort. Där verkade de två fram till att
förföljelserna avtagit varefter Lucas 1574 tryggt kunde återvända till Liège
igen.
Trots sin bakgrund som kättare och orosstiftare blev han 1579 hovmålare åt den habsburgska ärkehertigen Mattias av Österrike och målade bland annat dennes porträtt samt en serie på tolv månadsbilder i olja, från vilka verket ovan är hämtat. 1582 följde han med Mattias till Linz och först 1592 kunde han slutligen återförenas med sina anhöriga i Frankfurt.
Trots sin bakgrund som kättare och orosstiftare blev han 1579 hovmålare åt den habsburgska ärkehertigen Mattias av Österrike och målade bland annat dennes porträtt samt en serie på tolv månadsbilder i olja, från vilka verket ovan är hämtat. 1582 följde han med Mattias till Linz och först 1592 kunde han slutligen återförenas med sina anhöriga i Frankfurt.
Lucas van Valckenborchs genrebilder skiljer sig en hel del
från föregångaren Bruegel och delar flera stildrag med framstående
landskapsmålare som Joachim Patinir och Herri met de Bles. Det ofta högt
anlagda fågelperspektivet utgör på många sätt en tillbakagång till Patinirs så
kallade världslandskap medan den krassa realismen snarare erinrar om
senmedeltidens breviarier och tideböcker. Onekligen går det även att finna
vissa spår av manierism i Lucas bildvärld men detta stildrag vägs alltid upp av
en i huvudsak realistisk naturframställning. Det var bara undantagsvis som
Lucas ägnade sig åt rent pastischmåleri och efterbildning. Ett exempel
på det sistnämnda finner vi i motivet nedan vilket närmast utgör en karbonkopia
av Bruegels De blinda från 1568.
Lucas van Valckenborch verkade i en tid som
konsthistorikerna allmänt brukar beskriva som en tillfällig kulturell
nedgångsfas. Skulden för denna stagnation bör framförallt läggas på
reformationens företrädare vars inflytande på samhällsutvecklingen kraftigt
försvagade både kyrkans och aristokratins roll som konstmecenater. En annan bov
i dramat var givetvis den nya borgerliga konstmarknaden som med sitt eviga sug
efter snabbproducerad konst öppnade upp för en störtflod av mer eller mindre
begåvade imitatörer av de gamla mästarna. Även manierismen fick länge – lite
orättvist kan jag tycka - utstå en hel del spott och spe på grund av sitt preciösa
och förment innehållslösa uttryck.
Populära att imitera vid denna tid var framförallt
Hieronymus Bosch, Jan Mandijn och redan nämnda Pieter Bruegel den äldre. Särskilt omtyckta
blev de av Bruegel inspirerade motiven med karnevaler och festande bönder.
Denna så kallade karnevaliska bildtradition har ibland i positiva ordalag
beskrivits som ett uttryck för renässansens folkliga skrattkultur men är också
färgad av ett i grunden högborgerligt ovanifrånperspektiv där det enkla folket
sågs som något komiskt och löjeväckande. Kännetecknande för genren var bland
annat stilgreppet att förlägga bildens blickpunkt högt, eller i en från
skeendet avskild skogsglänta, vilket gör att vi som betraktare upplever oss som
voyeurister vilka skådar in i en främmande värld.
Bilderna hittade jag här och här.
Bilderna hittade jag här och här.