söndag 18 maj 2014

Paradis-Brueghel


Under senmedeltiden och renässansen var det snarare regel än undantag att konstnärsyrket gick i arv från far till son och att familjenamnet blev ett slags varumärke som efterkommande generationer kunde bygga sin karriär kring. Bland de mest omtalade konstnärssläkterna av detta slag var klanen Bruegel vilka nådde ryktbarhet vid slutet av 1500-talet. Störst framgång rönte givetvis dess uppburne stamfader Pieter Bruegel den äldre, mer känd som ”Bonde-Bruegel”, men även dennes yngste son Jan, kallad ”Paradis-” eller ”Sammets-Brueghel”, kom att sätta djupa spår i konsthistorien.

Jan Brueghel den äldre (1568-1625) kom nämligen till skillnad från sin mindre begåvade bror, pastischmålaren Pieter Bruegel den yngre, att utveckla en helt egen stil som bara delvis anknöt till faderns bildvärld. På grund av att fadern dött när Jan bara var året gammal kom denne till en början att läras upp av sin mormor, miniatyrmålaren Mayken Verhulst, vilken invigde honom i tecknandets och akvarellmåleriets grunder. När Jan kom upp i de tidiga tonåren tog slutligen den idag bortglömde Pieter Goetkindt över ansvaret och lärde honom måla i olja.

Om Jan Brueghels tidiga karriär är föga känt men likt flera andra av tidens flamländska landskapsmålare sökte han sig i unga år till Rom för att pröva sin lycka. Väl i Rom kom han i kontakt med kardinalen Federico Borromeo som genast fattade tycke för den lynnige målaren och tog på sig rollen som hans mecenat och beskyddare. Vänskapen inleddes lustigt nog med att Federico tvingades hjälpa sin blivande skyddsling ur fängelset. Vad Jan gjort sig skyldig till är okänt men sannolikt rörde det sig om fylleri, misshandel eller allmän ohörsamhet gentemot ordningsmakt. Att det ofta gick vilt till under dessa ungdomsår vittnar även uppgifterna om att han kort efter fängelsedomen återigen försatt sig i tvivelaktigheter efter att ha klottrat ner Roms katakomber med sin namnteckning.

Jan Brueghel experimenterade med en rad olika bildgenrer och även stilmässigt brukar han betraktas som lite av en eklektiker. I sina tidiga landskapsmålningar såsom Rövare i skogen (bild 1) märks ett påtagligt inflytande från Gillis van Coninxloo och dennes stillsamma skogslandskap medan han i andra motiv anknyter till Joachim Patinirs och Herri met de Bles panoramabilder.

Vidare kom Jan vid 1600-talets början att i hög grad parasitera på det växande intresse som den italienska aristokratin visade för helvetesskildrare likt Hieronymus Bosch, Jan Mandijn och Pieter Huys. Bland annat utförde han vid denna tid flera infernaliska motiv på teman som Aeneas och Orfeus i underjorden liksom en rad varianter av Boschs Konungarnas tillbedjan. Ungefär samtidigt blev faderns genremåleri återigen på modet och verket nedan utgör ett ovanligt lyckat exempel där Jan öppet refererar till dennes Bondbröllop men samtidigt lyckas göra något helt eget av scenen.


Mest känd blev dock Jan för sina blomsterstilleben, mytologiska allegorier och detaljrika paradisskildringar vilka utfördes i en färgglans som ibland jämförts med glansen av sammet. Idag beundras dessa målningar främst för sin sinnliga skönhets skull men för tidens aristokrati utgjorde de i lika hög grad en slags meditativ bildkonst vilken ansågs kunna lyfta betraktaren ur sitt jordiska hölje och få henne att närma sig de himmelska sfärerna. I de kulturella miljöer där Jan vistades frodades nämligen inte bara ett stort intresse för konst, musik och naturvetenskap utan även alkemi, hermetism och nyplatonism. Enligt Federico Borromeo var Jan utan konkurrens den målare som bäst förmådde försätta betraktaren i ett sådant tillstånd av extas. Jan spelade också en viktig roll när det gällde att introducera det flamländska genremåleriet i Italien och bland beundrarna märktes inte minst den inflytelserika barockmålaren Michelangelo Merisi da Caravaggio.

Fler verk av Jan Brueghel den äldre hittar ni här.

måndag 5 maj 2014

Matthias Gerung


Bortsett från Lucas Cranach den äldre – vilken bland annat gjorde en kopia av Hieronymus Boschs altartriptyk Yttersta domen – existerade det få egentliga efterföljare till Bosch inom den tyska kultursfären. Ett udda undantag är dock den tyske tecknaren och målaren Matthias Gerung (ca 1500-1568) vilken i några av sina antikatolska tryck uppvisar ett påtagligt intresse för Boschs helvetesskildringar.

Ett riktigt praktexempel på detta finner vi i motivet ovan där konstnären hämtat inspiration från helvetespannån till Hieronymus Boschs triptyk Lustarnas trädgård. Om jag förstått det hela rätt föreställer motivet en sorts påvlig antikrist- eller djävulsgestalt vilken sitter med ena foten i ett jättelikt kärl med vigvatten och samtidigt skramlar med en kollektbössa i sin vänstra hand. I gestaltens mun pågår vad som förefaller vara en riktig fyllefest med deltagare hämtade från tidens korrupta prästerskap och runt gestalten svävar en rad demoner varav en är i färd att transportera påven till festligheterna. Föremålet som monstret sitter på är förmodligen en påvebulla, alternativt ett avlatsbrev.

Matthias Gerung var ingalunda den förste bland Hieronymus Boschs efterföljare som utnyttjade mästarens mångfacetterade bildvärld för renodlat propagandistiska syften. Tidigare i min blogg har jag kort nämnt den flamländska manieristen och helvetesskildraren Pieter Huys som ytterligare ett exempel på denna bildtrend. Få konstnärer från samma tid kan dock på allvar ta upp tävlan med Gerung när det gäller hans närmast totala avsaknad av stil och finess. Det är i detta sammanhang nästan lite skrattretande att tänka på att flera av konstnärens grovhuggna bibeltryck under lång tid troddes ha utförts av det tyska målargeniet Matthias Grünewald. Detta missförstånd kom sig givetvis av de gemensamma initialerna M.G.

Matthias Gerung påbörjade sin konstnärliga bana i Nördlingen som lärling åt Dürers elev Hans Schäufelein. Orosåret 1525 tros han ha flyttat till Lauingen i det forna hertigdömet Pfalz-Neuburg där han åren 1531-1567 var fast anställd vid pfalzgreven Ottheinrich hov. På Ottheinrich von der Pfalz uppdrag utförde han bland annat en rad fantasifulla illustrationer till Uppenbarelseboken men senare också en serie målningar föreställande Paris dom och Trojas förstörelse. 1541 konverterade Ottheinrich till protestantismen vilket sätter ett ungefärligt år för när trycket ovan torde ha tillkommit.

Trots att flertalet av Matthias Gerungs bevarade verk uppvisar ett närmast apokalyptiskt hat gentemot katolska kyrkan förblev målaren ändå den tysk-romerske kejsaren Karl V trogen fram till dennes död 1558. I ett mycket säreget bibliskt tryck som Gerung färdigställde 1548 ser vi lustigt nog hur den egentligen ärkekatolske kejsar Karl genomborrar påven med sin lans och, framställd som den nya Elia, bringar hela påvedömet på fall. Det verklighetsfrämmande i detta tryck vittnar med all tydlighet om att Gerung inte bara var en drömmare av rang utan även en fullkomlig politisk idiot.

Fler bilder hittar ni här.