onsdag 26 mars 2014

Joachim Patinir och Sodoms förstörelse


Även om Joachim Patinir idag är mest känd för sina detaljrika panoramalandskap utförde han också flera motiv med demoner och brinnande städer. Inom samtida inventarier benämndes scener av detta slag som "hell-" eller "brandekens" och av det stora antal motiv som utfördes inom genren förstår vi att de en gång måste ha varit omåttligt populära. Genrens upphovsman var ytterst Hieronymus Bosch men i den form vi känner motiven idag - nämligen relativt småskaliga helvetesscener målade på rund träskiva - torde dess egentliga nestor ha varit Joachim Patinir. Bilden ovan brukar ofta tillskrivas Patinir men utgör förmodligen en kopia utförd av brorsonen Herri met de Bles.

Typiskt för ett klassiskt "brandeken" är att det som regel innefattar en rättfärdig man - vanligtvis romarnas anfader Aeneas eller den bibliska patriarken Lot - vilken räddar sig och sin familj undan en brinnande stad. Budskapet är alltid att undergången utöver sin uppenbara destruktiva verkan även motsvarar eskatologins renovatio mundi, det vill säga ”en pånyttfödelse av världen”, där den gamla ordningen sågs som degenererad och undergångsdömd och snart skulle ersättas av en ny och rättvisare värld. Framförallt riktade konstnärerna sin kritik mot tidens dekadenta furstehov men i flera målningar tillskrivna Bosch och hans efterföljare har forskarna även tyckt sig se, om inte en renodlad pacifistisk hållning, så åtminstone ett uttalat förakt inför människosläktets krigiska natur.

Besläktade med genren var även bilder av städer som hotades av vulkanutbrott, skildringar av gruvarbetare som sliter i sina gruvor samt mytologiska framställningar av Babels torn. Motiven präglades generellt av en frän civilisationskritik men uppvisade samtidigt en ambivalent fascination inför det nya samhälle som höll på att växa fram ur det krigsdrabbade Europas ruiner.


Trots att budskapet i målningar av denna typ knappast var tänkta att smickra den härskande eliten blev de med tiden oerhört populära bland samlare. I början av 1500-talet, när genrens förgrundsgestalter Bosch och Patinir var verksamma, existerade det förvisso ingen konstmarknad i dagens mening utan kundkretsen fanns framförallt inom kyrkan, aristokratin och kungamakten. Men från omkring 1520 och framåt började det i rika handelsstäder som Antwerpen successivt växa fram en allt självständigare borgarklass där det inom vissa radikala kretsar skapades ett sug efter en ny och subversiv konst vilken i förtäckta bilder attackerade den gamla världens härskare. 

Bland de målare som var verksamma inom genren kan nämnas Jan Mandijn, Pieter Bruegel den äldre, Gillis Mostaert och Pieter Huys. Genren skulle visa sig osedvanligt långlivad och nådde sin kulmen vid 1600-talets början då målare som François de Nomé - bilden ovan – och Jan Brueghel den äldre skapade en barock motsvarighet till dessa infernaliska undergångsbilder.

Från forskningshåll har det länge hävdats att skildringar av brinnande städer i huvudsak var en aristokratisk genre vilken förlorade all relevans i och med den borgerliga konstmarknadens genombrott i början av 1600-talet. Personligen är jag ingen större vän av denna teori utan tror mer på att motiven allmänt speglade de domedagsstämningar som rådde i Europa vid tiden för reformationens införande. Denna explosiva era varade från omkring sekelskiftet 1500 till undertecknandet av Westfaliska freden 1648 och ringar ganska bra in genrens storhetstid.

Tidigare inlägg i ämnet finner ni här, här och här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar