tisdag 6 december 2011

Albrecht Dürer och den dödsdömde ynglingen


Avbildningar av avrättningar och avrättade människor var mycket populära under renässansen och gav upphov till en rad olika bildgenrer. Bilden ovan, utförd av den tyske renässansmästaren Albrecht Dürer omkring 1493, utgör bara ett av många exempel på denna makabra framställningskonst men kan ändå sägas inta en sorts särställning inom genren på grund av sitt mycket utmanade idéinnehåll.

Vad som gör Dürers verk så kontroversiellt är att han här istället för att visa själva avrättningsögonblicket skildrar hur bödeln med en öm och smekande gest visar det leende offret till rätta uppe på schavotten. Vissa konsthistoriker har – rätt eller fel – kommit att tolka denna scen som ett slags visuellt belägg för Dürers förmodade homosexuella läggning. Högst utmanande i bilden är likaså konstnärens framhävande av bödelns skrev, strax bakom offrets rygg. Erotiska detaljer av detta slag förekommer mycket sällan i målarens officiella verk men däremot påfallande ofta i hans privata skisser.

Att flera av renässansens mer berömda konstnärer hyste homosexuella böjelser är idag välbekant. Förutom Albrecht Dürer kan nämnas namn som Leonardo da Vinci, Michelangelo Buonarroti, Benvenuto Cellini och Giovanni Antonio Bazzi ”Sodoma”. Att öppet leva ut sin homosexualitet var förvisso sträng förbjudet vid denna tid men just konstnärer kom i regel förvånansvärt lindrigt undan i sådana sammanhang. Förklaringen till detta låg sannolikt i det faktum att konstnärerna som kollektiv länge sågs som en hopplös samling excentriker vilka man från kyrkans och myndigheternas sida förväntades ha ett visst överseende med. Man talade i detta sammanhang om konstnärsjälen som född under Saturnus tecken och härmed för evigt präglad av upproriskhet, melankoli samt i bästa fall genialitet.

En del konservativa betraktare har emellertid velat förringa alla sådana homoerotiska anspelningar i tidens bildkonst. Istället har man försökt förklara motivets sexuella inslag utifrån tidens rådande strafftradition där den dödsdömde enligt gammal sed sågs som bödelns självklara egendom. Enligt denna sed var bödeln i sin fulla rätt att sexuellt utnyttja sina offer, och kanske är det just detta maktförhållande som Dürer försökte åskådliggöra i sin bild. Anhängare av denna teori kommer dock inte ifrån det faktum att pojken i Dürers bild faktiskt ser oförskämt nöjd ut över den uppkomna situationen.

Bilden i inlägget hittade jag här.