Didier Barra (ca 1590-1656) är en av den franska barockens mer originella bildkonstnärer som dock sorgligt nog hamnat något i skuggan och förväxlats med sin mer berömde kollega och landsman François de Nomé. Sammanväxlingen mellan de två beror delvis på att de rent stilmässigt låg mycket nära varandra men också på det faktum att ingen av dem hade som vana att signera sina verk. Barras bildvärld brukar dock lätt gå att känna igen genom sin något ljusare färgskala och det högt svävande fågelperspektivet.
Didier Barra föddes omkring 1590 i den franska staden Metz och flyttade omkring 1600 till Italien för att där påbörja sin konstnärliga bana. På 1630-talet sökte han sig till Neapels konstnärsmiljöer där han snart knöt kontakt med andra nordeuropeiska målare verksamma i staden. Här umgicks han framförallt med franska och nederländska målare specialiserade på stads- och landskapsvyer. En av dessa var sannolikt landsmannen François de Nomé men under samma tid lärde han också känna den ökände tillika grovt kriminelle italienske manieristen Belisario Corenzio. Denne Belisario tros sedermera ha målat figurerna till flera av Barras stadsvyer varav Kung Salomos dom - som ni kan se längst upp i inlägget – utgör ett av de mer minnesvärda exemplen.
Bland konsthistoriker har det länge diskuterats varifrån Barra hämtat inspiration till sina dystra fantasiskapelser. Vissa forskare har velat härleda hans bildvärld till Neapels nergångna hamnkvarter med sina sönderfallande gotiska ruiner. Andra har försökt koppla verkens dystra uttryck till den rådande tidsandan präglad av krig, sociala omvälvningar och kriminellt relaterat våld. Värt att nämna i detta sammanhang är att Neapel vid 1600-talets början hade rykte om sig att vara en av Europas allra våldsammaste städer fylld av fattigdom och kringstrykande landsknektar.
En annan intressant teori som lyfts fram på senare tid är att bilder av detta slag ursprungligen var tänkta som en form av vanitasmotiv vilka inte bara skulle påminna betraktaren om sin egen dödlighet utan även visa på att allt som människan skapat var dömt att förgås. Betydande i detta sammanhang var inte minst det kollektiva minnet av Sacco di Roma – det vill säga skövlingen av Rom 1527 – då hela staden lades i ruiner. Ännu under 1600-talet levde detta traumatiska skeende kvar i folkminnet och gav upphov till stor bitterhet inom hela den katolska världen. Barras skildring av Neapels hamn med Vesuvius utbrott i bakgrunden utgör ett riktigt typexempel på ett sådant vanitas.
Fler verk tillskrivna Didier Barra hittar ni här och här.
Förstår att han förväxlas med de Nomé - jag tyckte med en gång jag kände igen den första bilden i inlägget! Kanske inte så mycket den andra..
SvaraRaderaSå du menar att det inte är Barra själv som målat dit människorna på den första bilden? Varför gjorde han det inte själv?
Visst skulle det kunna vara Barra som själv utfört målningens människogestalter men förmodligen är det nog någon medhjälpare likt Belisario Corenzio som ligger bakom arbetet. Såväl Barra som Nomé ingick nämligen i en egentligen flamländsk målartradition där man normalt sett jobbade tillsammans i en gemensam verkstad och där den som var bäst på landskap gjorde landskapen och den som behärskade figurmåleri utförde detta. Den idag så omhuldade synen på konstnären som det ensamma geniet vilken signerade sina skapelser var ursprungligen ett italienskt konstnärsideal som först nådde norra Europa i samband med Albrecht Dürers resor till Italien på 1490-talet. Många renässans- och barockmålare valde dock att behålla det gamla förhållningssättet.
SvaraRaderaMålningen med Neapels hamn är helt säkert ett verk av Barra. När det gäller Salomos dom är även jag lite osäker. Måste i sammanhanget nämna att det faktiskt fortfarande finns konsthistoriker som menar att de två inte går att skilja åt. I sådana fall brukar man klumpa ihop Nomé, Barra och ibland ytterligare någon mindre känd målare under den gemensamma pseudonymen Monsù Desiderio.
Det är hur som helst väldigt effektfullt gjort där man ser den inre delen av Neapel dränkas in i det tjocka askmolnet.. man riktigt känner hur tungt och tjockt mörkret som lägger sig är.... islänningar torde känna igen sig här..!
SvaraRaderaJo, undergångsskildringar av detta slag är ju nästan alltid aktuella och frågan är om inte vår tids globala klimatproblem med ökande naturkatastrofer kommer få som följd att konstnärskap likt Només och Barras kommer att värderas betydligt högre i framtiden. Än så länge vidnämns de ju knappt ens i konsthistoriska sammanhang.
SvaraRaderaVill också passa på att komma med en liten rättelse. I min kommentar ovan nämnde jag Dürers ”resor” till Italien på 1490-talet när det i själva verket enbart rörde sig om en enskild resa. Resan i fråga påbörjades hösten 1494 och avslutades våren 1495. Först 1505 inledde Dürer sin andra italienresa.
Den här konstnären har jag aldrig hört talas om tidigare.Bilderna känns dramatiska men samtidigt stillsamma och drömlika. Jag undrar över målningen som ser ut som en altartavla och speciellt personen i förgrunden - vem ska det föreställa?
SvaraRaderaVad trevligt att du uppskattade bilderna! Det känns alltid bra när man lyckas skapa ett intresse för konstnärer som nästan ingen minns längre.
SvaraRaderaScenen i fråga utgör en mycket fantasifull skildring av den så kallade ”salomoniska domen” som det berättas om i Första Kungaboken 3:16-28. Mannen på tronen föreställer alltså kung Salomo själv, men framför denne kan vi även se två förtvivlade skökor som bråkar om ett barn vilket enligt berättelsen båda gjorde anspråk på. Barra verkar emellertid inte särskilt intresserad av denna hjärteskärande scen utan har istället lagt all möda på att försätta betraktaren i illusionen av att befinna sig i det forntida Jerusalem. Detta gör han absurt nog genom att blanda stilelement från bland annat gotisk och barock byggnadskonst. Just drömlik är nog den bästa beskrivningen på dessa egendomliga fantasiskapelser.
Jag skrev nog mitt inlägg under fel bild. Jag klickade för att se fler bilder av Didier Barra och den bild jag menade var den som det är tända ljus under.Hur som helst intressant att få veta bakgrunden till denna målning också.
SvaraRaderaAha, nu förstår jag varför du tyckte målningen såg ut som en altartavla! Bilden du egentligen syftade på är ett verk som Barra utförde tillsammans med den italienske barockmålaren Onofrio Palumbu 1652 och föreställer Neapels skyddshelgon S:t Januarius, sedd svävande över Neapels nejder. Om Januarius kan kort sägas att han halshöggs under kejsar Diocletianus kristendomsförföljelser omkring 305 och att hans koagulerade blod än idag påstås bli flytande när det hålls ovanför helgonets kranium. Detta mirakel går numera under benämningen ”blodundret i Neapel”.
SvaraRaderaOm någon fler än Freja är intresserad av detta verk så återfinns målningen via länk 2 längst ner i inlägget.
En liten rättelse bara… Verket med skyddshelgonet Januarius utfördes tillsammans med Onofrio Palumbo och ingen annan. Jag ber så mycket om ursäkt för min lilla felstavning.
SvaraRaderaTack!Nu blir bilden genast mer begriplig.
SvaraRadera