Herri met de Bles och den nordeuropeiska landskapstraditionen

Här följer ytterligare ett fint exempel på Herri met de Bles suggestiva målarkonst. Bilden ni kan se ovan är en detalj hämtad ur en något större målning som visar den bibliska scenen när patriarken Abraham ämnar offra sin son Isak uppe på Morias berg. Verket bär titeln Abrahams offer och antas ha tillkommit omkring 1540.

Målningen tillhör en genre som populärt brukar benämnas som Weltlandschaft, vilket på svenska ungefär kan översättas som ”världslandskap”. Tanken med denna genre var att betraktaren skulle drömma sig bort i målningarnas alla detaljer för att sedan i sitt inre uppleva pilgrimsvandringens vedermödor utan att för den skull tvingas överge hemmets bekvämligheter. Det rörde sig alltså om en sorts världsfrånvänd meditativ bildkonst gjord för att tillfredsställa bekväma småfurstar som inte orkade lämna sina slott och fästningar. Genren hade sina egentliga rötter inom senmedeltidens andaktskonst där just den naturalistiska avbildningen sågs som ett viktigt medel i den frommes strävan att närma sig det gudomliga.


Verket i sin helhet kan ni se här ovan. Notera särskilt hur stilfullt målaren låter bakgrunden upplösas i en tunn sommardimma erinrande om italienska mästare som Giorgione och Leonardo da Vinci. Kombinationen av gotisk naturalism och Leonardos så kallade sfumato var helt unik för Bles och kom sedermera att visa sig betydelsefull för hela landskapsgenren. I viss mån kan målaren här sägas förebåda barockens sublima landskapsvyer.

Bilderna hittade jag här.

Herri met de Bles

Herri met de Bles (ca 1510-1555) var en av de tidigaste företrädarna för manierismen i norra Europa. Omtalad blev han inte minst för sina av mystik präglade landskapsvyer och de osedvanligt detaljrika helvetesskildringarna. Uppgifterna om målaren är tyvärr få och otillförlitliga. Traditionellt brukar han identifieras med en viss Henri de Patenier som antas ha fötts omkring 1510 i Bouvignes, nuvarande Belgien, och som 1535 skrevs in som mästare i Lukasgillet i Antwerpen. Stämmer dessa uppgifter var han antagligen nära släkt med landskapsmålaren Joachim Patinir. Det något egendomliga namnet är alltså taget och antas betyda ”Henrik med den vita pannlocken”.

Kännetecknande för Herri met de Bles målarkonst är framförallt det högt svävande fågelperspektivet. Liksom Joachim Patinir eftersträvar Bles att lyfta fram det fantastiska och spektakulära snarare än att skapa helt igenom realistiska scenerier. Typiska är bland annat de stora fantasifulla klippformationer som organiskt tycks växa fram ur landskapet. De alltid storslagna landskapsvyerna befolkas av eremiter, landstrykare och allehanda vilda djur. Flera av motiven visar på en för sin tid ovanligt inkännande attityd gentemot bönder och tiggare. Man kan i detta hänseende se honom som en av Pieter Bruegel den äldres allra viktigaste föregångare.

Det har ofta antagit att Bles ursprungligen lärts upp av Joachim Patinir. Rent målartekniskt skiljer de sig dock tydligt från varandra. Bland annat saknar han Patinirs strukturerade kompositioner och naturalistiska detaljskärpa. Istället har Bles lagt sig an med en dimmig atmosfärisk grundton vilket möjligen vittnar om att han under sina resor i Italien kommit i kontakt med Leonardo da Vincis så kallade sfumato-teknik.

Herri met de Bles signerade aldrig sina målningar. Flera verk har man dock med ganska stor säkerhet lyckats knyta till mästarens hand. Som exempel på detta kan nämnas Kristus bär sitt kors utförd omkring 1535. I detta verk, som ni kan beskåda längst upp i inlägget, har målaren på ett ovanligt lyckat sätt kombinerat sengotikens innerliga naturmystik med den nya tidens intresse för storstadsmiljöer och lantligt folkliv. Personligen fascineras jag kanske mest av den väderbitna vandraren som längst till vänster i bildens förgrund passerar förbi ett gammalt dött träd. Mannen i fråga är av allt att döma av romsk eller judisk börd och i handen bär han en pilgrimsstav och på ryggen en packning.

Mannen i fråga har länge förbryllat konsthistorikerna. En del har velat identifiera gestalten med den störtade romerske fruktbarhetsguden Saturnus, medan andra anser att han anspelar på legenden om den vandrande juden. Tolkningarna av motivet är otaliga. Min personliga åsikt är dock att mannen bäst förstås som originell framställning av brodermördaren Kain. Liknande gestalter återfinns nämligen i flera berömda verk av Hieronymus Bosch och framställs där ofta med ett stort infekterat sår på ena benet. Motivet är mycket ovanligt och svårtolkat men har av allt att döma sin bakgrund i en gammal judisk utläggning där det så kallade Kainsmärket i Första Mosebok (1 mos 4:15) identifieras med ärren efter spetälska.

Exempel på denna bildtradition hittar ni här, här och här.